Om intersektionella perspektiv och socialt arbete

Begreppet Intersektionalitet används flitigt både i vetenskapliga sammanhang och i den offentliga debatten. Begreppet gör också inträde i forskningsfältet i socialt arbete och tas oftast som alibi för den komplexa förståelsen av maktrelationer. Intersektionalitet har blivit ett populärt modeord där de som använder begreppet med intersektionella analyser vill visa medvetenhet och förståelse för komplexiteten bakom ojämlikhetsskapande mekanismer och maktrelationer. Men finns det inte en okritisk hyllning av alla som använder begreppet intersektionalitet? Om man tittar på hur begreppet intersektionalitet faktiskt används, så kan jag inte låta bli att känna lite oro. Oro för risken att intersektionalitet likt andra populära modeord i socialt arbete som t.ex. empowerment nu också används av olika grupper och individer med motsägelsefulla intressen, olika ideologiska utgångspunkter och efter olika politiska prioriteringar. Riskerar inte ett tamt användande av begreppet i en okritisk kontext att reproducera ojämlika sociala strukturer, maktförhållanden och orättvisor? Ett tydligt exempel på detta är de många feminister som nu vill visa medvetenhet och förståelse för komplexiteten bakom de mekanismer och maktrelationer som skapar ojämlikhet och ojämställdhet genom att på ett selektivt och isolerat sätt betona könsmaksordning som förklaring till ojämlikhet och maktutövning. Dessa feminister saknar fortfarande de mest centrala för en intersektionell analys nämligen postkoloniala och kritiska perspektiv i t.ex. arbete med kvinnor från ickevästerländska länder med immigrant bakgrund som fortfarande betraktas som avvikande och som en hjälplös grupp i behov av den västerländska feminismens insatser så väl som sociala tjänster och utbildning. Detta sker i namnet av ”ett globalt systerskap” som hävdas och marknadsförs av vita feminister och ibland med hjälp av begreppet intersektionalitet. Det globala systerskapet har kritiserats av många postkoloniala och feministiska forskare, som t.ex. Mohanty, (2003) för att det ignorerar olikheter mellan olika kvinnor. Faktum är att vi kvinnor inte utgör en grupp med samma globala intressen bara för att vi har en viss anatomisk uppbyggnad. Vi har olika erfarenheter. Många av oss har ingen aning om hur det är att vara ansvarig för 10 av våra syskons barn vars föräldrar har dött i aids. Vi har ingen erfarenhet av att leva under ockupation och ständiga kroppsvisiteringar. Vi har ingen erfarenhet av kolonialism och folkmord. Detta är ett faktum som tyvärr förbises oftast av de hjälpande vita feministerna och i globalt socialt arbete. Det är helt klart att kritisk granskning av olika maktrelationer och deras intersektion måste vara grundläggande inom socialt arbete globalt. Socialt arbete och socialarbetare måste beakta de sociala strukturer och maktförhållanden som upprätthåller ojämlikheter och orättvisor, och som begränsar individers möjligheter till makt och inflytande i samhället och därmed förbättring av sina levnadsvillkor. Intersektionalitet är därför viktigt eftersom det kompenserar för de brister som enstaka kategorier som klass, kön och etnicitet har haft för att kunna förklara komplexa sociala relationer och företeelser. Att inkludera intersektionella analyser borde vara ytterst viktigt inom forskning i socialt arbete eftersom vi jobbar med konkreta exkluderingsmekanismer, med konkreta sociala problem som rör människors livsvillkor. Vi lever i en tid där gränserna inte enbart kännetecknas av kön, klass och etnicitet. Vi kan vara kvinnor och reproducera den globala patriarkalismen, vara fattiga och reproducera och försvara det kapitalistiska systemet och ha invandrarbakgrund och reproducera och försvara rasism och diskrimineringen i samhället. Ett intersektionellt förhållningssätt innebär också att lämna gamla fasta kategorier som förklaringsmodeller och analysera konsekvenserna av individuella och institutionella handlingar. Jessica H Jönsson