Välkommen Marcus och alla ni andra som kommer att läsa och diskutera i bloggen.
Marcus Knutagård är lektor och forskare vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Han disputerade i maj 2009 med avhandlingen Skälens fångar: Hemlöshetsarbetets organisering, kategoriseringar och förklaringar. Marcus Knutagård arbetar för närvarande med ett utvecklingsprojekt kring Housing First i Sverige och han är även med och utvärderar de projekt som fått medel inom ramen för regeringens nuvarande hemlöshetsstrategi.
Kristina Granath
Redaktör
|
| | 
|
 |
|
|
|
Spektakulära händelser, gathörn och Bulletmore
Tidningens inriktning är på kriser – på spektakulära händelser. (…) En person ur medelklassen ser slumområdet som en skrämmande oordnad massa, ett socialt kaos. För den initierade är Cornerville [North End] ett välorganiserat och välintegrerat socialt system. (Whyte 2010 [1943], s. 72)
Jag har haft förmånen att få läsa ett korrektur av den kommande svenska utgåvan av William Foote Whytes sociologiska klassiker Street Corner Society som är en etnografisk studie om ”Doc” och hans gäng i stadsdelen North End i Boston i slutet av 1930-talet.
Det jag vill lyfta fram i denna artikel är platsens betydelse och framför allt de platser som av det etablerade samhället uppfattas som slumområden eller stadens så kallade skamfläckar. Dessa fläckar ses ofta som skrämmande och farliga samtidigt som vardagen rullar på för områdets befolkning. Själva platsen ges ett socialt stigma där en människa bara genom att uppehålla sig i området riskerar att tillskrivas en negativ identitet.
Staden har under lång tid varit föremål för samhällsvetenskapliga studier. Den så kallade Chicagoskolan genomförde flera minnesvärda studier av Chicagos skamfläckar under skolbildningens guldålder under 1920- och 1930-talen (Andersson 2007). Precis som Whyte lyfter fram, fanns det en idé om vissa platsers sociala disorganisering samtidigt som flera av dessa studier visade på social organisering. Jellys bar och spritbutik belägen vid ett gathörn i South Side i Chicago är ett exempel på en studie av ”hörnans” betydelse för den sociala samvaron och interaktionen i en stadsdel (Anderson 2003). Chicagoskolan hade dock en övergripande teoretisk tolkning av stadens indelning i olika koncentriska zoner, där denna uppdelning sågs som naturlig – men det handlade också om kampen, själva kampen om platsen.
Det är inte bara platsen, utan även namngivandet som blir viktigt för hur ett område konstrueras som farligt och skrämmande. Frances Stead Sellers (2008) illustrerar detta väl i en artikel i den engelska kvalitetstidningen Guardians nätupplaga, där hon diskuterar staden Baltimore, Maryland i USA – en stad som enligt Stead Sellers också blivit känd som Bulletmore, Murderland.
Det är just i Bulletmore, Murderland som HBOs TV-serie The Wire utspelar sig. I fem säsonger får vi följa livet i Baltimore. Från droghandeln vid gathörnen, polismännens övervakning och korruption, den för hamnarbetarna förändrade arbetsmarknaden och polischefernas maktspel. Vi får även en inblick i det politiska spelet och mediernas funktion. Serien visar hur allt vävs samman i en värld som ibland kan uppfattas som kaotisk, men där organiseringen och institutionaliserade praktiker styr handlingen i en viss riktning. The Wire är en fiktiv berättelse, men den skildrar inte bara olika delar av samhällslivet och hur dessa hänger ihop, utan serien belyser det sociala arbetets utmaningar. De akuta lösningarnas kontinuitet i ett system där strukturella faktorer manifesterar de akuta lösningarnas begränsningar. Det blir uppenbart i HBOs serie att den mediala bilden av ett händelseförlopp har stor betydelse och bidrar till att forma och omforma vår förståelse av samhället. Whytes konklusion om vissa mediers inriktning på spektakulära händelser blir ett historiskt eko och det politiska dramat som målas upp i The Wire visar det som Thomas Bernhard (2003, s. 157) beskriver när han konstaterar att Scherzhauserfeld projektet i Saltzburg var ett fattigt bostadsområde som enbart fick politisk uppmärksamhet under valkampanjerna, men så fort valet var över föll bostadsområdet i politisk glömska.
Marcus Knutagård
Referenser där länkar saknas:
Bernhard, Thomas (2003) Gathering Evidence: A Memoir. London: Vintage.
Whyte, William Foote (2010 [1943]) Street Corner Society. Den sociala strukturen i en italiensk-amerikansk slumstadsdel. Malmö: Égalité. (Kommande ugivning).
Läs kommentarer och kommentera »
|
Atopos – det oklassificerbara
Hur ska ett djur klassificeras som har päls, simhud mellan tårna, lägger ägg – har en bäverliknande svans, anknäbb och är cirka 50 centimeter lång? Näbbdjuret, en så kallad platypus skapade problem för brittiska forskare då de upptäckte djuret i Australien i slutet på 1700-talet. Det uppstod en vetenskaplig kontrovers kring näbbdjuret om det skulle betraktas som ett däggdjur eller kanske till och med en amfibieart (Maciel 2006). Trots kontrovers var dock det gemensamma syftet att dela in, ordna och klassificera. Det atopiska djuret, det oklassificerbara behövde helt enkelt inordnas. För det var linneanernas tid enligt Eriksson och Qvarsell (2000) – en tid då bland annat befolkningsstatistiken och kartläggningarna av det sociala livet var på modet.
Det atopiska är något som inte kan inordnas, men inordningen innebär inte enbart att dela in ting i kategorier, utan det innebär också och kanske framför allt att kategorierna får sin betydelse i relation till en annan kategori. Det är med andra ord ett relationellt förhållande. Ginzburg (1989) lyfter i sin essä ”Högt och lågt” fram att det finns ett grundläggande behov hos människan att dela in verkligheten i motsatspar: varmt/kallt, högt/lågt, ljust/mörkt. Detta medför att ”verkligheten – vilket speglas i språket, och sedan också i tänkandet – inte [är] ett kontinuum, utan en värld av distinkta, i första hand motsatta kategorier” (ibid., s. 52). Det atopiska har således sin givna motsats – det klassificerbara.
I min förra artikel skrev jag om Bill. Nu vill jag på intet sätt likställa Bill med ett näbbdjur, utan det centrala är att han beskrivs som en hemlös vietnamveteran med alkoholmissbruk och som under lång tid har levt på gatorna i Boston. Bill kan på sätt och vis ses som en delvis typisk representant för den kategori av hemlösa som i verkligheten inte bara återspeglas i språket, utan även i vårt tänkande. Det är i viss bemärkelse en stereotyp kategori. Samtidigt framhåller vissa amerikanska studier att krigsveteraner utgöt en fjärdedel av den totala hemlöshetspopulationen samtidigt som de enbart utgör cirka 11 procent av befolkningen. Men kategorin hemlös är motsatsen till att tillhöra den kategori av människor som har ett hem. När Bill och andra tillskrivs en tillhörighet i kategorin hemlös tvingas de också att möta ytterligare ett motsatspar, en beständig polär kategoriindelning mellan värdiga och ovärdiga.
Jag skrev också att för Bill och andra personer som inordnats i samma kategori är det ofta enbart natthärbärget som återstår. Undersökningar bland hemlösa veteraner har visat att det finns en stor skillnad mellan hemlösa personers önskemål om att få bo individuellt och de professionellas bedömning av att hemlösa bör bo kollektivt (Schutt, Weinstein & Penk 2005). Vems kunskap skall beaktas? Har kundstillfredsställelse någon betydelse? Det besvärliga är kanske inte att besvara frågorna retoriskt, utan dilemmat är att klientkategorin per definition försvårar möjligheten att vara kund. I normala kundrelationer har kunden alltid rätt och rätt att välja, en rätt som brukare av välfärdstjänster sällan har. För att återknyta till problemet med atopos berör även hemlösas inordning tankemässigt, språkligt och faktiskt av topos – det vill säga att var kategori har sin plats.
Marcus Knutagård
Läs kommentarer och kommentera »
|
Jag läste en artikel om Bill
Bills berättelse påminner om många av de personer som jag träffat och vars gemensamma dilemma är att de saknar en egen bostad. Bill är en Vietnamveteran som bott på gatan i många år. Han har aldrig varit gift, har inga barn och har haft problem med alkohol under större delen av sitt liv. En av Bills passioner är att läsa, både mängder av böcker men även sportsidorna i Boston Herald. En dag flyttade han in i ett så kallat Housing First projekt efter att under decennier sovit ute på Bostons gator. Han hade om jag förstod artikeln rätt en egen lägenhet, men delade toalett och kök med 20 andra. Efter sju månader sov Bill ute igen. Det var flera olyckliga omständigheter som hade bidragit till att Bill lämnade sitt boende. Hans bästa vän hade dött och en av de andra personerna i huset där han bodde hade hängt sig. I närheten av Bills rum fanns också en veranda där alla rökarna stod och snackade.
Två snabba slutsatser är att antingen fungerade inte programmet, eller så var Bill inte tillräckligt motiverad för att flytta in i en egen lägenhet. Båda argumenten känner vi igen.
Bill önskade sig en egen lägenhet och till slut fick han en så kallad studio apartment där han då artikeln skrevs hade bott i sex månader. Han hade slutat dricka och ägnade sin tid åt att hitta möbelfynd till lägenheten.
Housing First, eller Bostad Först kan ses som en total förändring i förhållande till härbärgessystemet som bygger på principen att den enskilde först måste vara drogfri för att senare, eventuellt, få en bostad. Principen bakom bostad först är att bostaden i sig själv är en förutsättning för att andra eventuella problem skall kunna åtgärdas.
En slutsats som jag lyfter fram i min avhandling är att sista utvägar hanteras som första ingångar. Detta kan ses som en paradox, då sista utvägar tillämpas på grund av att tidigare insatser inte har varit lämpliga eller att de har prövats om och om igen och misslyckats. Motsatsen till en sista utväg är en så kallad första ingång, vilket är den ”normala” åtgärd som borde användas vid ett givet problem.
Min studie visar att härbärgen ofta används som en första ingång – i väntan på att andra boendealternativ skall bli tillgängliga – även för de klientkategorier som tjänstemännen ansåg inte borde placeras där, det var ett enklare alternativ att erbjuda. Trots att andra boendelösningar bedömdes vara en lämplig första åtgärd och där härbärget, särskilt natthärbärget, sågs som en sista utväg hanterades härbärgesplatserna som en första ingång. Härbärget blir ett halmstrå och en ”normal” åtgärd som såväl klienterna som socialarbetarna har att förlita sig på.
Vad berättelsen om Bill visar, och många andra liknande, är att hopplösa fall är en problematisk kategori. Att bedöma en människas möjlighet att bo är däremot ett hopplöst företag.
Marcus Knutagård
Läs kommentarer och kommentera »
| |
| |
|
