En stor del av rollen som vuxen involverar frågor om familjebildning och föräldraskap. Vi lever i ett samhälle där kärnfamiljen fortfarande utgör idealet och ett viktigt sätt att bli bekräftad som kvinna eller man är att bli mamma eller pappa. Detta påstående är i de flesta fall inget vi förhåller oss till – det känns självklart. Men så är inte fallet när det gäller personer med utvecklingsstörning.

Ett argument vi av och till möter i diskussionen om föräldrar med utvecklingsstörning är att utvecklingsstördas vilja att bli föräldrar handlar om att de vill passar som normala. Detta betyder att det främsta motivet för personer med utvecklingsstörning att bilda familj är en önskan om att vara och uppfattas normala. För andra grupper som strävar efter att bli föräldrar (t.ex. ofrivilligt barnlösa eller homosexuella) skulle detta argument uppfattas som kränkande. Vi menar att normalitets argument generellt sätt är vanskligt eftersom de förmedlar till omvärlden att det finns två kategorier av människor – vi (normala) och de (utvecklingsstörda).

Det finns ett växande intresse och en ökad medvetenhet om komplexiteten som rör föräldraskap och personer med utvecklingsstörning. På senare tid har ett antal kunskapsöversikter och empiriska studier genomförts (1) som visar på både möjligheter och svårigheter för utvecklingsstörda att utöva ett föräldraskap. Trots att forskningen om de långsiktiga effekterna av att växa upp med föräldrar med utvecklingstörning är begränsad visar den att det finns, inte minst inom vård- och omsorgssektorn, relativt väl etablerade uppfattningar om att en sådan uppväxt är kantad med olika former av risker och svårigheter.

Vi vill här lyfta fram den etiska utmaning som yrkesverksamma inom socialt arbete möter i sådana ärenden. Denna utmaning rymmer åtminstone tre perspektiv som på olika sätt har betydelse för familjelivet.

För det första inryms ett tydligt barnperspektiv, dvs. en utgångspunkt som sätter fokus på omsorgen om barnen, deras trygghet och uppväxtvillkor. Ett sådant perspektiv svarar upp mot frågor om vad som är och inte är en socialt acceptabel familjesituation och hur barnens rätt till trygghet och god omsorg ska tillgodoses. För det andra handlar det om ett föräldraperspektiv som sätter människors medborgerliga status i centrum, vilket inkluderar möjligheten att bilda familj. Men som vi skrev i vår förra blogg har personer med utvecklingsstörning svårt att förvärva en status som fullt ut vuxna. En svårighet som ytterligare kompliceras när frågor om familjebildning och föräldraskap förs på tal. För det tredje menar vi att det är viktigt att även inkludera ett samhällsperspektiv som handlar om samhällets stöd- och hjälpinsatser för att skapa förutsättningar för hållbara och socialt accepterade familjesituationer utifrån såväl barnens och föräldrarnas perspektiv. Utifrån ett sådant perspektiv blir det svårt att underkänna utvecklingsstördas föräldraskap enbart utifrån deras funktionsnedsättning.

Det är därför angeläget att dessa familjer bedöms utifrån en bredare ansats istället för att enbart tolkas med utgångspunkt ifrån föräldrarnas intellektuella funktionsnedsättningar. Vi menar att föräldraskapet istället bör sättas in i en social, politisk och samhällelig kontext. En sådan utgångspunkt tar exempelvis hänsyn till att familjens sammanlagda förmåga och kompetens är nära kopplat till en rad aktörer inom det sociala nätverket. Detta synsätt väcker även frågor om vad som familj är. Traditionella föreställningar om familj och familjeliv är starkt förknippade med idén om kärnfamiljen, dvs. mamma, pappa, barn. Men på en rad områden utmanas idag denna föreställning. En angelägen fråga är därför vilka underliggande antaganden som vägleder yrkesgrupper i bedömningar av föräldrar med utvecklingstörning. Vi befinner oss idag i ett samhälle där traditionella familjemönster upplösts och ersatts av en mångfald av familjekonstellationer. Kärnfamiljen som ideal är ett ideal som, visserligen många praktiserar, men som ändå lever sida vid sida med anda idéer och ideal om vad en familj är. När det gäller föräldrar med utvecklingsstörning blir en viktig fråga att ställa, inte minst för socialarbetare, hur vida - eller snäva – föreställningar om familj vägleds vi av i våra bedömningar?  

Avslutningsvis vill vi peka vikten av att kritiskt reflektera över på vilket sätt denna etiskt politiska fråga diskuteras och hanteras bland välfärdsstatens professioner och yrkesgrupper. Framför allt för socialarbetare ligger det en utmaning i att utveckla förmågor till perspektiv­förändringar samt att överblicka den materiella, sociala och samhälliga kontext som omgärdar föräldraskapets möjligheter och begränsningar och enskilda barns uppväxtvillkor.