|
| 
|
 |
|
|
|
Har vi inte kommit längre än till projektstadiet?
På Göteborgspostens debattsida måndagen den tredje mars står att läsa om ungdomsprojektet K.A.M.P. Detta, som uttyds ”kriminellt avståndstagande motiveras av polare”, hotas av nedläggning på grund av pengabrist. Verksamheten har etablerat sig i Stockholm, Göteborg och Malmö och har under en tre års period fått tre miljoner i bidrag från Allmänna arvsfonden. Projektet har inneburit att ungdomar som vårdats inom sluten ungdomsvård fått delta i KA.M.P. som en del av deras eftervård. Verksamheten innebär social samvaro och aktiviteter dag och kvällstid. Hälften av ungdomarna sägs ha arbete och klara ett självständigt liv, medan andra hälften sitter i fängelse, finns på institution eller lever på socialbidrag. Nu är projektmedlen slut, och därmed riskeras också förlängningen av verksamheten.
Ordföranden i K.A.M.P. skriver som en del av hennes argumentation om att kommunerna måste ta ett ansvar för fortsättningen: ”Hells Angels, OG och Bandidos ägnar sig åt kriminalitet. Vi arbetar brottsförebyggande i övrigt erbjuder vi samma sak”. - Det var just det.
Det är möjligt att K.A.M.P. är en alldeles förträfflig verksamhet, det är inte det frågan gäller. Det är ändå beklämmande att arbetet med de allra mest utsatta ungdomarna tillåts bedrivas i en osäker projektform och drivas efter idéer som några enskilda uppfattar som särskilt lockande. Det är lika beklagligt att en finansiär med hjälp av kortsiktiga projektmedel kan, utan särskilt kunskapsstöd, möjliggöra för verksamheter att löpa enligt parallella spår med ordinarie verksamheter. När man ser på den flora av projektbeskrivningar och den ström av ”goda idéer” som olika aktörer kommer upp med, är det minsta man kan säga att det är en högst varierande kvalitet. Man klagar nu ofta på att kunskapsstödet för det sociala arbetet är för dåligt och att man med nuvarande kunskap har svårt att uttala sig om vad som fungerar. Det må vara så, men frågan är om det inte är än större problem att om man ändå inte använder sig av den kunskap som faktiskt finns. Hur kan man annars förstå alla dessa projekt och alla dessa idéer som lockar bidragsgivare till att påverka hur stödet till de mest utsatta ungdomarna ska se ut?
Torbjörn Forkby
Läs kommentarer och kommentera »
|
Det sociala arbetets ”divisionalisering”
Jag var för ett tag sedan med på ett möte för att samordna arbetet kring ett större antal ungdomsrån. Det var knappt knappt tjugo personer i rummet som tillsammans representerade dessa tiotalet olika verksamheter. Här fanns två olika verksamheter riktade till brottsoffer, stöd till unga med missbruksproblem, nätverkslag, medlingsverksamhet, kulturtolk, familjerådgivning, poliser i olika verksamheter och befattningar samt representanter från ett projekt riktat mot rekrytering till kriminella nätverk. Om även handläggarna i ärendena eller för den delen den särskilt tillsatta samordnaren som tillsatts i stadsdelen, skulle det ha blivit ännu fler.
Innan samverkan överhuvudtaget kunde upp på bordet var respektive verksamhet tvungna att lära känna varandra. Beröringspunkter och inte minst skillnader och gränser formulerades. Det kunde handla om målgruppens ålder, metod- eller probleminriktning. Inte ens de anställda i verksamheter som organiserades i samma förvaltning hade helt klart för sig vilken roll de hade sinsemellan. Samtidigt ställdes krav på att externa samarbetspartner skulle hålla koll på när och hur de olika verksamheterna kunde vara aktuella att koppla in i samarbetet.
Man kan fundera på om det inte finns någon gräns någonstans. Hur långt kan man gå i att skapa ”divisioner” inom socialtjänsten? Divsioner som var och en utvecklar sin egen verksamhetslogik och identitet. Är ord som helhetssyn och generalistkompetens helt passé? Det finns en fara i att vi bygger upp allt fler av små specialiserade verksamhetsenheter. Kompetenscenter, specialutvecklade instrument och avgränsade metoder verkar vara lösningen på nästan alla problem idag. Det finns en benägenhet att skapa en ny verksamhet för varje nytt problemområde som dyker upp på den politiska agendan. Det är dags att fundera på om inte åtminstone en del av denna specialisering skulle kunna hanteras inom ordinarie struktur och former. Det borde också kunna ses som ett (minst) lika professionellt arbete att behärska flera olika metoder och att kunna använda dem situationsanpassat, som att vara en specialist på enbart en liten målgrupp, eller för den delen en särskild och avgränsad metod.
Torbjörn Forkby
Läs kommentarer och kommentera »
|
Dags att lägga ned socialkontoret?
Har just läst ut Svinalängorna. Följt med under flickan Leenas uppväxt, och blivit tagen av Alakoskis berättelse om barns utsatthet och skyddslöshet. En uppväxt där Leena i takt med egen mognad, föräldrarnas allt svårare missbruk och faderns allt brutalare misshandel av modern, börjar se de egna omständigheterna som oacceptabla. Visst hade hon några vänner att dela erfarenheter med, men ingen vuxen fanns. Ingen som såg, eller kanske ingen som ville se.
Alakoski använder kraften i det skönlitterära berättandet. Men liknande berättelser från verkliga livsöden kommer återkommande till oss. De mest kända fallen får namn: Helen, Mikael, Kevin, Bobby och senast Louise. Vad är det som gör att utsatta barns signaler misstolkas eller kanske inte ses alls? Och vad skulle till för att samhället skulle bli bättre på att reagera?
Forskaren Robert Dingwall säger att den sociala barnavården styrs av en ”rule of optimism”. Denna regel gör att socialarbetaren tenderar att tolka olika tecken i så positiv dager som möjligt, fram till dess att det är oundvikligt att se. Syftet kan vara gott, att finna en grund för en förändring. Problemet - en farlig form av blindhet.
Ansvaret för att utreda och ta ställning till utsatta barns skydd är kanske den allra tyngsta uppgiften som finns i samhället. Idag vilar den i stort sett på en enda organisation och en enda profession. Socialtjänsten och socionomerna. Man ska inte ha en övertro på organisationsförändringar, men jag tror att det krävs mer än enbart ny utredningsmetodik, alldeles oavsett vad gott BBIC kan föra med sig. Det behövs ett avsevärt breddat ansvarstagande bland olika aktörer i samhället med mycket större tvärprofessionalitet. Det skulle förhoppningsvis både fördjupa och tydliggöra myndighetsutövningen, samt frigöra den positiva utvecklingen av olika öppenvårdsinsatser.
Torbjörn Forkby
Läs kommentarer och kommentera »
|
Tänk att få vara riktigt säker...
Skriv vad du tycker och tänker, lite rakt på och undvik ”om och men” och ”å ena och å andra sidan”. Ungefär så är mina direktiv till bloggandet. Men vad skriver man, och hur? Och vad innebär det där att vara lite mer rakt på? Kanske ändå att skriva något om detta, om att vara så där riktigt säker. Ibland längtar jag efter detta. Tänk att få fyllas med en känsla att man faktiskt övertygad om något. Något som inte är helt trivialt utan som verkligen betyder något. Sådan jag sällan känner mig. Det är som med evidensdiskussionen. Ibland blir jag faktiskt lite avundsjuk på dem som med sådan säkerhet kan uttala sig om vad socialarbetare behöver för kunskap. De som kan avfärda all annan kunskapande med en enda svepande formulering. Kanske behöver man en tydlig motståndare för att bli riktigt så där säker och övertygande? Som debatten om evidens och kunskapssyn som gick att följa i Socialvetenskaplig Tidskrift nu i höstas. Professorerna Tommy Lundström och Anders Bergmark tog plats i den ena ringhörnan och forskaren Sten Anttila i den andra. Universitetet mot IMS skulle man kunna säga. För varje inlägg tänkte man att det var så välformulerat och innehöll som många referenser att det skulle väl närmast vara omöjligt att säga något emot detta. Men se där, det kunde någon - varje gång.
Så tänker jag på det sociala arbetet, och funderar på hur många gånger jag som socialarbetare har kunnat känna mig så där riktigt säker. Sällan eller snarare aldrig. Och oftast, när jag inte är avundsjuk på tvärsäkerheten, tänker jag snarast på osäkerheten som en vän. En osäkerhet och ett tvivel som får en att granska och fundera och vilja veta mer. Det finns ett drag att stängdhet och slutenhet i det säkra som faktiskt får en att tappa lusten, minst lika ofta som den ger en känsla av trygghet och säkerhet. Så tillsvidare ändå är jag säker på detta: att bevara tvivlet och att fortsätta sökandet efter svar är så oerhört viktigt både i det sociala arbetets praktik och i forskningen … kanske…
Om matchen kan jag säga att paret Lundström Bergmark vann på poäng, hur det går med den större kunskapsstriden är dock en helt annan sak.
Torbjörn Forkby
Läs kommentarer och kommentera »
| |
| |
|
